Min nya sängkamrat och en "rolig" elev

Det var ett tag sen jag delade säng med någon, dock för några dagar sen hände det. Tyvärr måste jag meddela att ingen av oss gick särskilt nöjd därifrån. Borde också tillägga att denna sängkamrat hade fler ben och längre antenner än någon jag delat säng med förut.

Jag hade precis gått och lagt mig, slutit ögonen och var på väg in i drömmarnas värld. Då kände jag hur någonting nafsade på min stortå (tydligen tyckte inte min sängkamrat att visade tillräckligt med kärlek) genast vaknade jag till liv, hoppade ur sängen och tände lampan. När jag sedan skakat ur täcket föll en stor kackerlacka ner på golvet. Helt berövad av känslor p.g.a. extrem trötthet gick jag lugnt ut och hämtade en sko. Efter ett par välriktade slag (okej jag missade med det första slaget) kunde jag ömt vira in kackerlackan i toapapper och slänga ner den från balkongen på hundarna som ylade utanför.

När jag la mig igen kände jag hela tiden hur saker kröp på mig i en paranoia som liknade Fru Macbeths. Härlig natts sömn det där!

Vissa elever har humor här borta (och då menar jag inte bara de som skrattar åt mina skämt) för några dagar sen satt jag utanför ett klassrum och väntade på att lektionen innan min skulle sluta. Helt plötsligt började en elev skrika och viftar med armarna, han pekade på marken bredvid mig där en orm låg. Jag hoppade upp och några instinktiva "kärleksförklaringar" riktades mot ormen. Då började eleven som skrek och massa andra barn som samlats omkring att skratta medan han plockade upp plastormen och viftade omkring den.

På slutet av lektionen satt jag vid katetern och kollade så att barnen hade skrivit klart sina meningar. Då började helt plötsligt alla barnen att skrika helt skräckslagna. Jag for upp för att beskydda mina små elever från ormen som låg på skrivbordet, jag litade på att dessa små änglar inte skulle försöka lura mig. (har inte samma inställning till mina äldre elever) Men oj så fel jag hade. När jag såg den äldre pojkens ansikte med tårar av skratt som rann ner för hans kinder insåg jag vad som försiggick.


Någon (men inte jag för det orkar jag inte) borde gå igenom berättelsen Pojken och vargen så att framtida kämpande lärare slipper se hela deras liv passera framför deras ögon flera gången om dagen.