Jag tror att jag håller på att förvandlas till en superhjälte...

Nu tycker ni kanske att detta är ett ganska kaxigt påstående, eller så tar ni det som ett tecken på mitt nuvarande mentala tillstånd efter ett par månader utanför Svea Rikes gränser, men det finns en (hyfsat) logisk förklaring bakom det.

För ett par dagar sen skulle jag kopiera upp 400 kopior av en sammanfattning jag skrivit åt alla mina elever på en kopieringsmaskin som blev nog tillverkad strax efter att Gutenberg uppfann tryckpressen. Denna process tar ofta ganska lång tid med mycket krångel. Oftast har jag i min tekniska okunnighet släpat mig till rektorsexpiditionen och med hundvalpsögon vädjat om hjälp. Men denna gång när några papper fastnade i tänkte jag att jag inte ska vika ner mig inför utmaningen.

Jag öppnade upp maskinen och började varsamt slita i papersbitarna, fast i en episk kamp mellan Man (pojke) och Maskin. 

Maskinen fick övertaget då så fort jag snuddade vid något annat än pappersbiten fick en rejäl stöt, som att slicka på ett batteri fast typ 50 gånger starkare (och ja det är helt normalt att slicka på batterier, jag är inte konstig!!!)

Då kanske vissa tänker, det är nog ett bra tecken på att jag borde be någon annan om hjälp eller iaf dra ur kontakten, men inte jag! Jag har sett på "The Matrix", "The Terminator" och "I, robot". Jag tänker inte vika ner mig mot en maskin, även om den verkar läskig. Jag tänker inte låta mina framtida barn växa upp i en värld där människor är rädda för maskiner... Som en representant för hela mänskligheten tänkte jag visa maskinerna vem som skapat vem för att de ska betjäna dem andra.

Så jag fortsatte att slita i pappret trots alla stötar tills jag kom på att man kunde öppna upp kopieringsmaskinen på sidan och smidigt och försiktigt lirka ut pappret ganska enkelt.

Att jag lyckades få ut en bit papper från en kopieringsmaskin är dock inte anledningen till varför jag tror att jag håller på att förvandlas till en superhjälte, däremot tror jag att denna kamp är mitt bett från en radioaktiv spindel (Spindelmannen), mitt hemliga militärforskningsprojekt (Wolverine). För sen dess när jag har nuddat små elektriska föremål, t.ex. MP3 spelare, brödrostar etc... har jag fått små stötar.

Detta leder till min slutsats att jag håller på att förvandlas, sakta men säkert, till en superhjälte. Jag hoppas bara att mina superkrafter utvecklas till att bli lite coolare och mer användningsbara än att jag blir skadad när jag tar i elektriska prylar.

So far so good

Hursomhelst får ni gärna ge era förslag på mitt nya superhjälte namn (gärna i kommentarsfältet längst ner) så ska jag sitta ner och börja designa en cool dräkt.



P.s.  Jag vill förtydliga att jag brukar inte slicka på batterier särskilt ofta, det är inte en grej jag gör, har bara hänt ett par gånger under min uppväxt. Helt normalt!

Och så va det där med att skriva på bloggen...

Nu har jag varit helt katastrofalt dålig med att skriva här, skulle vilja kunna säga att jag lovar att det ska bli bättring, men är inte helt övertygad om det, ska iaf försöka. Sen jag skrev sist har väldigt mycket spännande hänt:

1. Fick mitt första besök från Sverige.
Ni som läser här fick ju se Johans inlägg om hur han hade haft det här i Prachuap, väldigt roligt att se honom igen och att umgås ett par dagar.

 2. Varit i Bangkok!!!
Jag, Judith och Beate spenderade en helg i Bangkok. Efter en otroligt intensiv arbetsvecka med resan som det glimmrande ljuset i ändan av tunneln sprang vi ifrån föräldrar lektionen på fredag för att hoppa på en mini-van, 10 sekunder senare hör vi en stor smäll då en moped kört in i sidan på bilen vi är i och lite kaos utbryter. 

När vi väl kommer fram sent på kvällen stannade jag uppe och skypade med ungdomar i kyrkan vilket var trevligt och roligt att se alla igen (trots att jag va besviken på att Krull "aka Johan Viktor Olofsson" hade klippt sig)

På lördagen gick vi på en enorm marknad med 15 000 stånd i 10(!!!) timmar där jag införskaffade mig nya fotbollsskor (de andra jag köpte gick sönder efter 1 månad, älska thailandsk kvalité) och en klocka som speglar mitt nya mogna, vuxenliv nu när jag har skaffat jobb och så. På kvällen skulle vi till en fin jazzbar som heter "brown sugar" men när 
taxichaffören släppt av oss och åkt därifrån visade det sig att de hade flyttat till en annan del av stan. Vi vandrade runt lite letandes efter nåt ställe med livemusik, vi hängde på (förföljde) en amerikan som jobbade för Coca Cola och en Turkisk smyckeshandlare, men hamnade i ett hor-kvarter innan vi frågade efter hjälp på ett snobbigt hotell och hamnade på en asmysig klubb med ett bra band (och en fotbollsmatch på tv) innan vi stack till ett mer dansigt ställe och ägde dansgolvet tills kl 4.


På söndagen (efter en sovmorgon) gick vi på IMAX och såg på nya Batman filmen, var helt fantastiskt coolt. Sen käkade vi glass, shoppade lite till och åkte hem till jobbet, vardagen och underbara Prachuap.

3. Haft en livslång dröm gå i uppfyllelse!
Jag älskar apor, eller iaf jag trodde att jag älskade apor innan jag kom hit. Men nu har jag hittat fina, söta, gulliga apor (till skillnad från de skabbiga) vid ett annat berg här i stan. Dom kan man klappa på och mata så för första gången i mitt liv har jag klappat på en vild apa!!! Woho!  

4. Fått mitt första brev!
Häromveckan fick jag mitt första brev sen jag flyttade (från min underbara flickvän Therése) vilket gjorde mig väldigt glad. Ni andra får också gärna skicka brev eller på något annat sätt höra av er, alltid trevligt att ha kontakt med er.

För er som är sugna är min adress:   

Robin Minshull
Kittkhun School
Prachuap Siri Road
77000 Prachuap Kiri Khan
Thailand

5. Blivit raggad på av ladyboys
No comments....

6. Sorglig händelse.
En av mina elever här på skolan dog i en smitningsolycka förra veckan när han var på väg hem efter att spelat fotboll med mig och några andra lärare och elever här på skolan. Vi var på en cermony nästa dag i ett tempel i närheten, men det är konstigt hur annorlunda de handskas med dödsfall i den här kulturen. Hursomhelst är det sjukt sorgligt och förkrossande för hans vänner och familj, så de får ni gärna be för. (eller tänka snälla tankar om det är mer eran grej)

Hoppas att ni alla har det bra där hemma eller vart nånstans i världen ni befinner er!!!

P.s.  Det blev inget med ladyboysen.

En omväg genom Paradiset – Gästinlägg från Johan Byttner

Om man ska resan runt halva världen så är en omväg på 100 mil väldigt kort. Därav så har jag nu spenderat en vecka i denna lilla vackra stad Prachuap, tillsammans med Robin, Judith, Beate, Malin, Maine, Natanael och många fler!

Första gången jag fick träffa Robin på cirka tre månader (jag var I Tyskland och han var I Thailand) så hade han med sig både bröd och en 1,5-liters flaska med vatten (urgulligt!), vilket jag, efter cirka 24 timmars resa var väldigt tacksam för. Han och Judith kom åkande på en Saleng, en 3-hjulig motorcykel med sidovagn där man kan klämma in 4 passagerare och fortfarande sitta bekvämt.

Detta är den ökända dödssalengen, som verkar kunna explodera när som helst, Robin berättar nog mer om den sen.

Första dagen (jag anlände I Prachuap 23.30 lokal tid) så var den första jag träffade Malin, en trevlig ung dam som har jobbat här I cirka tre månader. Hon guidade mig till lärarrummet, där Tita, en “lokal” thailändare som har bott större delen av sitt liv I USA, berättade vart Robin var, ställde en massa frågor och gav mig en snabb introduktion till den Thailändska kulturen. Den har sen dess visat sig väldigt intressant och har bjudit på många överraskningar.

Livet I Thailand ser lite annorlunda ut än vad man är van med I Sverige. En vanlig gata ser ut så här:

Medans några droppar av Pepsi Cola (för övrigt en lokal variant med en annan smak än I Europa) snabbt omringas av hungriga “banan-myror”, Thailands motsvarighet till bananflugor:

 Men det mest intressanta med det här besöket har varit att se hur Robin har utvecklats som person redan under de här två månaderna.

Han har uppnått en grad av mognad I det att han ser allvaret I det han gör mycket tydligare än tidigare. Han söker mycket mer att göra det rätta än bara det som är roligt. Det har lett till att hans personlighet har blivit mycket djupare.

Samtidigt så har han kvar sitt glada sinne och sin humor; han skrattar gärna och är ofta glad (om kanske en aning trött). Detta har därför blivit ett otroligt glädjefyllt och intressant möte med en själ som har spolats upp på en främmande strand.