When it rains it pours

Som ni kanske förstår av titeln på detta inlägg är det storm här i Prachuap, de senaste dagarna har regnet bara vräkt ner. Men eftersom jag är en så otroligt djup människa har denna titel har två betydelser. Den tidigare nämnda väderbeskrivningen men även en mycket sorgligare betydelse då idag en av de thailändska medarbetarna här på skolan dog.

Denna kvinnas kropp gav upp efter en tids sjukdom och det råder en nästan andaktsfull stämning bland personalen här på skolan. 

Det finns en känd engelsk film som heter "Four Weddings and a Funeral" men här i Thailand är jag nästan uppe i det motsatta, ikväll blir min tredje begravning under min vistelse här samtidigt som jag har haft äran att vara med på ett bröllop. 

Denna kvinna mötte alltid mig med ett glatt leende varje gång jag träffade henne, både i kyrkan och i skolan. Nu har hon hamnat på en bättre plats, där inte längre sjukdomen har kontroll över hennes kropp.

För ett tag sen hittade jag en dikt som jag tycker sammanfattar känslan och tanken kring en kristen människas död, jag tyckte den var otroligt vacker och den satte spår i mig.

On the Threshold

I'm returning, not departing;
My steps are homeward bound,
I quit the land of strangers
For a home on native ground.

I am rising and not setting;
This is not night but day,
Not in darkness, but in sunshine,
Like a star, I fade away.

All is well with me for ever;
I do not fear to go,
My tide is but beginning
Its bright eternal flow.

I am leaving only shadows
For the true and fair and good,
I must not, cannot, linger;
I would not, though I could.

This is not death's dark portal,
'Tis life's golden gate to me,
Link after link is broken,
And I at last am free.

I am going to the angels,
I am going to my God;
I know the hand that beckons,
I see the holy road.

Why grieve me with your weeping?
Your tears are all in vain,
An hour's farewell, beloved,
And we shall meet again.

Jesus, Thou wilt receive me
And welcome me above;
This sunshine which now fills me
Is Thine own smile of love.

—Horatius Bonar

Minshulls invaderar

"A furore normannorum libera nos domine"

 From the fury of the Northmen deliver us, O Lord.

I medeltida England, där alla levde i frid med varandra, där folk drack te, klippte gräsmattor, höll sig  inomhus när det regnade, uppfann fotboll och sjöng glädjefulla sånger fanns det någonting som alla var rädda för. Nämligen när de vilda, ovårdade, fiskätande folken från norr kom på besök och rövade bort alla de fina flickorna.

Om thailändarna var kristna tror jag att de skulle ha en liknande bön när det gäller alla turister som kommer hit och tar med sig deras unga tjejer med sig till deras hemländer. Men nu är det inte några vanliga turister som har kommit på besök utan min Mamma och Pappa!

Efter att ha spenderat semestrarna antingen i Sverige (när vi bodde i England) eller England (nu när vi bor i Sverige) Kände de att det var på sin plats med en ordentlig solsemester, att de även fick träffa sin  bortflugna son ansågs nog mest vara en lämplig ursäkt till att fly den svenska vintern.

Under tiden de har varit här har jag försökt sammanfatta och visa dem vad jag har fått erfara under tiden jag har varit här samtidigt som jag försökt se till att min far överlevt sin thailändska upplevelse.

Det sistnämnda var svårare vid vissa tillfällen än andra, att se på fotboll och att testa på thailändska pannkakor verkade inte anstränga honom särskilt mycket till skillnad från värmen, att klättra berg och att åka moppe som verkade vara de ultimata prövningarna.

Allt började i den klassiska Minshull semester känslan av kaos då efter att de anlänt i Prachuap, hoppat av minivannen och kramat om mig, inser min mamma att hon inte har sin väska med sig utan att den har lämnats kvar på minivannen som hastigt åkt iväg. Medan jag och min pappa irrade runt lite  kallade min mamma till sig en brevidstående mopedist och bad honom köra efter minivannen för att återfå väskan.

Efter den actionspäckade inledningen och med väskan tillbaka i säkert förvar föredrog de att spendera merparten av dagarna liggandes på stranden medan deras son kämpade på och arbetade hårt i skolan innan jag fick på hitta på någonting spännande för att underhålla dem t.e.x apmatning, inflyttningsfest, vattenfalls simmning, bergsklättring. massage etc...

Bör förtydliga att trots många likheter är detta en apa och inte min pappa, ett tydligt bevis på detta  är att apan har mycket mer hår på huvudet.

Efter en väldigt trevlig, men utmattande vecka var det dags för dom att åka hem till Sverige röda men nöjda med sin vistelse, förhoppningsvis tyckte de att det var lika roligt att få träffa mig igen som jag tyckte det va att få ha dom här!

Fördelar med livet som lärare

Nu har jag tagit en omedveten paus från bloggandet under en månad, men det har fortfarande hänt en massa spännande saker! Ska försöka ta tag i det nu och skriva som bara den så här kommer det första av många inspirerade inlägg!

När min pappa fick höra att jag funderade på att jobba som lärare gav han mig ett råd "Don't do it Bob, get out while you still have a chance" tydligen var han inte så imponerad av sina upplevelser när han jobbade som lärare i England på 80-talet och ett par månader för några år sen då han var lärare i Mörmonskolan (ja krull, allt är ditt fel!)

Själv trivs jag bra som lärare, men har märkt att man måste ha otroligt mycket mer fokus än när man är elev. Då jag tidigare kunnat virra bort mig i mina tankar, skämta lite med en kompis och rita lite i min skrivbok måste jag nu hålla mig i skinnet hela tiden.

En sak som jag har märkt är att trots att prov brukar skapa en rädsla hos alla elever så är det otroligt mycket jobbigare för läraren!

Denna termin har jag börjat använda mig utav små prov för att se hur barnen utvecklas och så att jag har ett underlag för att ge dem deras betyg, dessutom har skolan haft stora terminsprov i alla ämnen för de flesta av mina elever denna vecka. Detta resulterar i att jag har drygt 600 prov att rätta. 

Som ni kan säkert förstå är det bara intellektuellt stimulerande att rätta stavningen av "cat" och "doctor" under säg den första timmen innan det känns alltmer som att jag hamnat i en dystopisk framtid och tillhör någon slags arbetarklass bestående av robotar.

Men även i dessa stunder finns det ljusglimtar, saker som får mig att le, och dessa ögonblick har jag lyckats fånga på bild för att kunna dela med mig till er.

 

 Ibland verkar det som om eleverna inte riktigt lyssnar på mig, nu vet jag varför.

Ville bara dela med mig lite av mina arbetsuppgifter och gulliga elever.