Mitt bidrag till att förvärra Thailands trafiksäkerhets statistik

Med tanke på den senaste veckans händelser (att jag dödat en orm/räddat massa barn och fått den snygga tjejen) finns det anledning till att tro att mitt liv håller på att förvandlas till någon slags action film. Jag tänker mig att jag är huvudrollen i en slags blandning av John McClane och Bond, dock för några dagar sen kom verkligheten ikapp mig och jag insåg vilken roll jag skulle ha ifall mitt liv var en action film. Jag skulle ha rollen som polisen som jagar efter den coola hjälten i en biljakt. Ni vet sådana poliser som trots att de i teorin borde ha flera års träning för att kunna jaga efter skurkar lyckas alltid åka in i ett lägligt placerat gatustånd eller några kartonger som är lutade mot en vägg.

Följande är ett utdrag av ett samtal som jag hade med min pappa sent på lördags kvällen:

Pappa: Take care Robin. Truly. Watch yourself on the motorbike.

Jag: I'll take care and be safe.

Min pappa, kunskapens budbärare

I framtiden så ska jag verkligen lyssna mer på min pappa. För näste morgon innan jag gick till kyrkan åkte jag till Tesco med moppen för att köpa ägg och kuvert. När jag skulle precis svänga in dit jag bor efter att ha handlat åkte jag över en sandig vägbit där massa grus hade samlats efter nattens gatsopning. Helt plötsligt gled moppen ut från under mig och jag hamnade på marken bland massa krossade glassskärvor från ena backspegeln.

Lite omtumlad och blodigt fick jag hjälp av några snälla thailändare som hjälpte mig sopa upp glaset. Jag gick hem, spritade upp mig (hällde i såren, inte drack) och plåstrade om mig så väl jag kunde innan jag bytte om och gick till kyrkan. 

Det bör tillläggas att thailändska äggskal måste vara otroligt starka, för trots våran lilla flygtur gick inga utav de 12 äggen jag nyss köpt sönder. Där snackar vi kvalité.

När jag stod i kyrkan märkte jag att min omplåstring kanske inte var av den högsta kvalitén då de inte fäste på mina blodiga händer och mot slutet av mötet satt jag där med väldigt fuktiga händer (inte bara handsvett för en gångs skull) som en ofrivillig stigmatiserad människa, en galen lady MacBeth eller en läskig liten unge ur en skräckfilm.

Men som det engelska ordspråket "every cloud has a silver lining" visar finns det även bra saker till följd av detta, t.ex. har jag förbättrat ordspråket "att kolla på färg som torkar" till "att kolla på sår som läker" vilket visar på hur smärtsamt det kan vara att ha tråkigt ibland.

Nu mår jag dock bättre, såren läker och imorgon har jag min sista riktiga dag som lärare här på skolan. 

P.s. Märker att jag använder mig utav Lady Macbeth som en metafor rätt ofta, detta är för att hennes karaktär samt ordet "despite" är två av de sakerna som har fastnat i min hjärna från att ha läst Macbeth i skolan vid 8 ås åldern.

En bra vecka att vara Robin!

Yepp, That's her!

Som vissa utav er förmodligen redan vet har jag en flickvän (för er som inte visste det är det helt ok att vara förvånad, ibland fattar inte jag hur det gick till heller) Hon heter Therése. Det är tack vare henne att jag har nu spenderat 9 månader i Thailand av två anledningar. Först och främst hade jag troligtvis inte haft tanken att åka bort ett år ifall hon inte hade sagt till mig att hon ville åka bort och jobba som volontär ett år. (Vet inte om det bara var ett sätt att komma bort från mig ett tag) För det andra hade jag aldrig befunnit mig vid linköpings tågstation tidigt en kall vintermorgon och träffat Jörgen som fick mig i kontakt med folk här i Thailand om jag inte hade varit nere och hälsat på henne på bibelskolan.

Alla av oss vid vattenfallet

Utav alla ställen på jorden som hon kunde ha blivit skickad till efter att jag bestämt mig för att åka till Thailand hamnade hon i grannlandet Kambodja där hon bor i en liten trähydda med Elisabet. I höstas åkte jag dit för att kolla på Angkor Wat (samt att träffa dem) och nu var det dags för de att åka till Thailand för att se hur jag har det. Happy days!



På alla hjärtans dag kom de fram till Prachuap och dagen efteråt firade vi våran 2 årsdag!!! Detta var mycket trevligt då jag hade viktiga prov förra året så vi inte kunde fira våran 1 årsdag tillsammans, att vi fick spendera dagen på paradisstränder och finrestauranger var ett extra bonus.

Den finaste tröjan jag någonsin sett henne ha på sig :) Hyfsat fin utsikt också!

Mmmm...

Resten av veckan har vi gått på marknader, klättrat upp för berg, badat i vattenfall, varit vid burmesiska gränsen, bakat massor bl.a. de godaste semlorna i Asien (iaf utav de som jag har smakat) De fick även följa med mig en skoldag för att se vad jag gör om    dagarna egentligen.

Så glad blev Therése utav att äta semlor! Att hon ser brunare ut än vad jag gör är bara p.g.a. blixten i kameran.

Efter en fin vecka tillsammans var det dags för Therése och Elisabet att åka tillbaka till Kambodja medan jag tar tag i det allra sista i skolan. Bara 4 månader kvar nu innan vi ses igen! The countdown has begun...

En äkta hjälte

Denna vecka läste jag en artikel med titeln: "Zlatan hjälte igen". Jag blev dock aningen besviken över användandet av ordet hjälte när det framgick i artikeln att Zlatans hjältedåd var att byta till rätt kanal när han och hans superrika lagkamrater ville se på matchen mellan Milan och Barcelona.

Däremot vill jag presentera er för en äkta hjälte, nämligen yours truely.

För några dagar sen var jag på väg hem till min lägenhet från skolan när jag hörde några utav eleverna på bibelskolan skrika till. Jag förtyckte min naturliga instinkt (spinga iväg och gömma mig) och gick fram till dem för att undersöka varför de var så rädda.

Det visade sig att de stod och kollade på en lång limegrön orm som slingrade sig på marken. De bad mig om hjälp, och jag tänkte att jag måste göra min plikt som lärare och beskydda mina elever som ormen sakta men säkert närmade. Först tänkte jag bara snacka lite med ormen och be den att hålla sig borta från barnen, men de blodstörstiga thailändarna ville att jag skulle döda den.

Jag kollade omkring eftersom jag glömt min ormdödarutrustning hemma just den dagen av alla dagar. Jag hittade en pinne och en sten, tänkte att jag borde  ge ormen en ärlig chans och inte använda mig utav tekniska prylar (dessutom kände jag inte att det var särskilt ekonomiskt att slänga min mobil på ormen). Precis när jag skulle gå fram till ormen (som visade sig vara en "green oriental whip snake") kom jag på att det kanske är smart att veta om den är farlig eller inte. Jag försökte fråga om den var giftig men antingen förstod inte tjejerna mig eller så tyckte de bara att det skulle vara mer underhållande ifall jag inte visste eftersom jag inte fick nåt svar. 

Hursomhelst gick jag till anfall mot den ca 120 cm långa ormen och slog på den upprepade gången. När jag var tillräckligt trygg i att ormen var inkapabel  till att skada mig slängde jag den stenen på den för säkerhetens skull.

När jag kom hem sen kollade jag upp vad det var för slags orm som jag lyckats oskadligöra och kunde nöjt konstatera att den var giftig. (Dock behöver den sitta fast i sitt offer i 2-3 minuter och spruta in giftet för att den ska vara dödlig för människor)

Nu har jag fått en ny titel utav eleverna på bibelskolan som var rädda, numera är jag inte Teacher Robin utan Robin Hero! (egentligen så uttalar de det Lobin Helo, men det är lika fint ändå)

Min nya sängkamrat och en "rolig" elev

Det var ett tag sen jag delade säng med någon, dock för några dagar sen hände det. Tyvärr måste jag meddela att ingen av oss gick särskilt nöjd därifrån. Borde också tillägga att denna sängkamrat hade fler ben och längre antenner än någon jag delat säng med förut.

Jag hade precis gått och lagt mig, slutit ögonen och var på väg in i drömmarnas värld. Då kände jag hur någonting nafsade på min stortå (tydligen tyckte inte min sängkamrat att visade tillräckligt med kärlek) genast vaknade jag till liv, hoppade ur sängen och tände lampan. När jag sedan skakat ur täcket föll en stor kackerlacka ner på golvet. Helt berövad av känslor p.g.a. extrem trötthet gick jag lugnt ut och hämtade en sko. Efter ett par välriktade slag (okej jag missade med det första slaget) kunde jag ömt vira in kackerlackan i toapapper och slänga ner den från balkongen på hundarna som ylade utanför.

När jag la mig igen kände jag hela tiden hur saker kröp på mig i en paranoia som liknade Fru Macbeths. Härlig natts sömn det där!

Vissa elever har humor här borta (och då menar jag inte bara de som skrattar åt mina skämt) för några dagar sen satt jag utanför ett klassrum och väntade på att lektionen innan min skulle sluta. Helt plötsligt började en elev skrika och viftar med armarna, han pekade på marken bredvid mig där en orm låg. Jag hoppade upp och några instinktiva "kärleksförklaringar" riktades mot ormen. Då började eleven som skrek och massa andra barn som samlats omkring att skratta medan han plockade upp plastormen och viftade omkring den.

På slutet av lektionen satt jag vid katetern och kollade så att barnen hade skrivit klart sina meningar. Då började helt plötsligt alla barnen att skrika helt skräckslagna. Jag for upp för att beskydda mina små elever från ormen som låg på skrivbordet, jag litade på att dessa små änglar inte skulle försöka lura mig. (har inte samma inställning till mina äldre elever) Men oj så fel jag hade. När jag såg den äldre pojkens ansikte med tårar av skratt som rann ner för hans kinder insåg jag vad som försiggick.


Någon (men inte jag för det orkar jag inte) borde gå igenom berättelsen Pojken och vargen så att framtida kämpande lärare slipper se hela deras liv passera framför deras ögon flera gången om dagen.

Att träna i Thailand

Märkte nu i efterhand att herr Tatum
 verkar följa solglasögonsdieten,
kanske nåt att prova!

Som de flesta vet nådde jag min fysiska topp för snart två år sen när jag klarade av att springa ett maraton, numera befinner jag mig i ett sakta men stadigt förfall tills jag blir väldigt gammal. För några veckor sen såg jag på en film med tjejerna här ute där den manliga huvudskådisen var Channing Tatum. 

I denna film visar herr Tatum upp att han kan dansa hyfsat bra. Och jag måste erkänna att även om att vi är rätt lika i dans så ligger han en smula före mig i antal magrutor etc... 

En bild på min fot så att ni
 har nåt att jämföra Tatum med.

Filmen slutade ungefär kl 1 på morgonen men jag kände mig otroligt inspirerad att träna lite. (Ungefär lika inspirerad man blir att sluta röka när man ser bilder av svarta lungor och sönderfrätade organ, mer skräck än någonting annat) Sagt och gjort gick jag förbi skolans fotbollsplan, innan jag gick hem och la mig, för att jogga. Detta har jag försökt fortsätta med någorlunda regelbundet den senaste tiden.

Jag har dock märkt fyra markanta svårigheter med min träning här ute:

1. Första gången var som sagt kl 1 på en lördagsmorgon och jag tänkte att jag skulle träna lite diskret innan jag la mig. Denna plan gick om intet när jag såg en av mina kollegor gå förbi till lärarrummet, lite skumt tyckte jag eftersom även om de flesta är arbetsnarkomaner borde de nog ändå sova. Efter några fler varv märkte jag hur en annan arbetskollega stod bredvid planen och kollade på när jag sprang, så jag stannade för att prata lite med honom. (Inte alls för att vila) Då kom två flickor från min äldsta klass och började snacka med den väldigt svettiga jag och den andra läraren, detta var otroligt oväntat tills jag kom på att just denna dag skulle alla elever i den högsta årskursen bort på läger, så istället för att smygträna lite blev det en uppvisning för ungefär 70 av mina elever. Ni anar inte hur spännande det är att kolla på en halvnaken, svettig vit kille springa runt varv efter varv som en mänsklig variant av Nascar.

Ungefär så kändes det, men med små asiater istället för rednecks.

2. Det finns fotbollsmål på fotbollsplanen. För er som inte vet och som vägrar att kolla på bilden består ett fotbollsmål utav bl.a. två stolpar. Dessa stolpar är ofta gjorda av ett hårt material (helst metall) och står emot ganska starka krafter. Jag var aldrig den coola killen som "axlade" folk i korridorerna i skolan, men tydligen har jag en naturlig talang för det. När jag hittat in i min "träningszon" och fokuserar bara på att fortsätta springa (samt att andas och försöka överleva) fick jag en brutal återkomst till realiteten. Efter att ha snuddat vid stolparna ett par gånger medan jag sprungit förbi dom kom jag tydligen för nära (eller enligt min teori så flyttade dom på sig precis när jag sprang förbi) och sprang rätt in i stolpen med axeln. Tyvärr gav inte stolpen vika utan det slutade med att jag låg och gnydde på marken. Som jag ofta säger, träning är farligt!



3. I Thailand finns det massa djur på fotbollsplanen. Den senaste gången jag var ute och joggade hade det regnat under dagen vilket brukar leda till att massa djur som inte tål värme kommer fram och leker i vattenpölarna, grodor, sniglar etc... Eftersom fotbollsplanen är upptagen hela dagen springer jag bara på kvällarna/nätterna är det väldigt mörkt och jag ser inte särskilt mycket. Efter ett par varv märkte jag att jag snuddade vid någonting slemmigt när jag sprang vid ena kortsidan och undvek att springa längs kanten där, men efter ett tag fick jag troligtvis inte tillräckligt med syre till hjärnan och glömde bort detta vilket ledde till att när jag satte ner foten hörde jag ett blaskigt ljud och kände hur massa slem trängde sig mellan mina tår. Jag fortsatta att springa men kom ihåg att undvika den sidan av planen.

4. Som diabetiker måste jag se till att blodsockret inte är för högt (då måste jag ta spruta) eller för lågt (då måste jag äta) ifall jag tränar behöver jag mindre insulin en kort period efter träningen eftersom kroppen tar lättare upp socker ur blodet då. I Sverige betyder det att jag borde ta en eller två enheter mindre ifall jag har tränat i en timme, men här i Thailand behöver jag knappt något insulin i över ett dygn efter att jag har tränat. Efter att ha joggat i 45 minuter i torsdags tog jag inget insulin förutom en halverad basdos som jag alltid måste ta som ett minimum. Enligt min kropp var detta alldeles för mycket och jag fick lågt blodsocker vilket gjorde att jag fick äta för att höja blodsockret, men detta hände inte bara en gång utan 4-6 gånger inom de närmsta 30 timmarna. Bara för att undvika att hamna i koma behövde jag äta sammanlagt 7 mackor, 3 portioner ris, 1 skål med nudlar, 2 glassar samt mycket kolhydrat-rik kaffe. Detta alltså utan att ta någon som helst insulin för maten. Jag har inte räknat ut hur mycket energi jag gör av med genom att springa runt i 45 minuter men jag är rätt säker på att jag får i mig kalorier genom att behöva äta för att hålla blodsockret i schack än det jag förbränner genom att träna. Yay! Eller inte...

Matmognad

Detta skulle egentligen vara med i förra inlägget för att bevisa min mognad, men kom på att jag har väldigt mycket att skriva om detta och därför äras ämnet mat med ett helt eget inlägg.

Jag är egentligen sjukt petig med maten, jag följer (i teorin) vissa regler:
1. Inget som lever i hav.
2. Inget som man ser i en Tarantino film (blod, inälvor etc...)
3. Inget som har mer än 4 ben eller mindre än 2 (inga insekter/maskar).
4. Inget konserverat som inte borde vara det enligt min uppfattning t.ex. korv.

Från herr Tarantinos senaste film.

Gamla regler som har blivit avskaffade är:
- Inga kokta ägg
- Inga bananer förutom när de är i vaniljsås.
- Inga tomater.
- Ingen svamp.
- Ingen mjölk.
- Ingen Lasagne (Hade en period då jag fick för mig att jag inte tyckte om det och vägrade äta, detta pågick ett par år innan jag tvingades smaka hemma hos en kompis och tyckte väldigt mycket om det.)

Men här i Thailand anses man vara väldigt oartig ifall man tackar nej till någonting och för det mesta vet man inte ens vad det är man äter innan man tagit en tugga. Jag har därför fått i mig lite allt möjligt här borta. Jag har bl.a. fått i mig grisnjure då några kollegor bjöd mig på mat när vi såg på fotboll så jag fick sitta där och le och tacka för deras generositet samtidigt som jag försökte hålla nere maten.

Excellent

Dessutom så får man väldigt mycket spännande i skolmaten här borta, för några veckor sen fick vi en vattnig kyckling gryta, men istället för nåt kött hade jag bara två kyckling fötter, barnen runt omkring mig gnagade i sig det som en utsvulten flock vildingar medan jag nöjde mig med att äta ris.

De två upplevelser som jag är mest stolt över och som vittnar om en stor framgång för mig är dessa:

1. Blir bjuden på majskolv utav rektorns fru, medan jag sitter och äter tillsammans med henne märker jag att ett stort majskorn är svart, när jag kollar närmare ser jag att det är egentligen en stor larv som sitter fast på majskolven. Istället för att reagera på mitt vanliga sätt (skrika och slänga ifrån mig saken) fortsätter jag att äta, fast lämnar en generös demarktionslinje mellan mig och krypet.

2. När det är fest i Thailand blir man ofta bjuden på kinesisk buffé, detta innebär massa spännande saker bl.a. hel kokta ankor, fisk-inälvssoppa och den asiatiska specialitén "Century Egg" detta är ägg som man täcker i lera och salt sedan begraver man dom i hundra dagar så de ruttnar och äggvitan blir till en svart gelé, sen tycker dom att det passar bra att äta dom. Jag minns att jag såg ett TV program om de äggen när jag bodde i England och var förfärad, men nu tänkte jag att man måste prova. Kan meddela att det var inte alls så farligt som jag trodde, var bara ett äggsmakande gelé med en väldigt annorlunda eftersmak som höll i sig ett bra tag.

Steg in i vuxenlivet

Jag ser mig inte riktigt som vuxen trots att jag i Thailand anses vara (iaf utav barnen) en jätte. Jag vet inte om det beror på att jag ser ungefär likadan ut som jag gjorde för 4 år sen, att jag fortfarande har en hyfsat stor samling av gossedjur, att jag föredrar att springa runt och leka istället för att sitta på möten, eller bara att jag har blivit inspirerad av Pippi och krampaktigt håller fast i min barndom i hopp om att i gengäld jag ska bli starkare.

Hursomhelst har jag märkt att under det senaste året jag har börjat ta några steg in i det okända, läskiga världen fylld av fullvuxna människor.

1. Jag har skaffat ett jobb.
Mitt råd till alla arbetssökande är att prata med folk på kollektivtrafik oftare. Jag var på väg hem till Karlstad efter att ha träffat Therése nere i Östergötland, jag hade lite ångest över att jag skulle behöva börja söka jobb när jag kom hem till Karlstad och bad då Gud att leda min framtid dit han vill. När jag kom fram till tågstationen började jag snacka med en äldre man, denna man visade sig heta Jörgen Algesund som vart missionär i Thailand i 50 år. När han fick reda på att jag var både kristen och engelsman (höga krav) tyckte han att jag borde åka ut hit till Thailand och jobba på skolan. Då var det bara att hoppa på ett plan och komma hit från en skola till en annan, men i en lite annorlunda roll.

Jörgen och hans fru. 

2. Jag har börjat göra matlådor.
I Thailand är det oftast billigare att gå ut och äta än att laga egen mat, dock tycker jag mycket om att laga mat så jag försöker göra det ändå. Har dock märkt att när man bor ensam så är det dyrt och tidskrävande att bara laga en portion om man jämför med det som krävs för att göra 3-4 portioner. Därför har jag börjat göra matlådor i gamla glasspaket (tyvärr måste jag offra mig och äta upp glassen innan jag kan använde paketen till matlådor, ibland är livet jobbigt)

3. Jag har flyttat till min egen lägenhet.

Efter att ha fått bo i mannen som startade skolans lägenhet ett par veckor för att sedan vara inneboende hos rektorn har jag nu flyttat till en helt egen lägenhet. Efter att ha målat och möblerat den hade jag en invigningsfest medan mamma och pappa var här för att folk ska se den ren för första och troligtvis sista gången.

4. Jag har skrivit ett CV och sökt jobb.
Eftersom jag hade lite tur (hjälp från ovan) med mitt första jobb, och att jag inte åker mycket kollektivtrafik här i Thailand har jag behövt ta saken i egna händer och söka jobb hemma i Sverige så att jag inte bara sitter hemma i mina boxers och spelar Football Manager i 5 månader innan jag åker iväg till bibelskolan. Blev förvånad över att jag lyckades komma på så mycket saker att skriva i mitt CV och har nu skickat iväg till allt från pizzabagare till personlig assistent. (Alla jobben börjar dock inte på P)

5. Jag har blivit någorlunda orädd.
Tidigare har jag varit irrationellt rädd för hundar men nu efter att ha omgivits av vilda hundflockar så fort jag velat gå någonstans utan att ha dött känner jag att min rädsla är nu av en helt naturlig art. Dessutom har min inställning till hastighet förändrats från att sitta och skaka bakom ratten första (och enda) gången jag än så länge övningskört till att komma på mig själv att jag kör som en idiot på mopeden. Dessutom tror jag att jag har förstått varför alla pojkar på 15 år skaffar mopeder och trimmar dom, om man åker tillräckligt fort får man en perfekt ursäkt till varför man gråter ifall man vill verka tuff (d.v.s. känslokall)

6. Jag håller på att få en visdomstand.
Ifall ni trodde jag var vis innan jag åkte bort till Thailand ska ni få se på ett sann geni på min återkomst. Tillsammans med min nya munutsmyckning kommer jag sprudla av visdomsord och människor kommer flocka till mig för att höra mig prata om intressanta ämnen som t.ex. "Hur man gör en perfekt kopp te?" "Vilken sida av sängen är rätt sida att vakna på?" och "Kan björnar egentligen prata?"

P.s. Man ska aldrig (aldrig!!!) googla visdomstand och wisdom tooth!