Viktiga lärdomar från livets skola i Thailand nr 4: De har starka halstabletter i Thailand

Man kanske skulle ha anat det när de brukar hälla i så otroligt mycket chili i maten att man får vänligen, men bestämt säga till att maten inte ska vara stark när man beställer allt från sallad till hamburgare i princip men fram tills igår var jag helt oförberedd på mint styrkan i deras halstabletter.

Igår blev jag medbjuden att följa med och hälsa på när en dotterförsamling till kyrkan vi går till öppnades, eftersom alla barnen var på scoutläger och jag skulle bara sitta i lärarrummet och försöka hitta på sätt att underhålla mig själv en hel dag tänkte jag att det vore roligt att följa med på denna lilla utflykt. 

Tillsammans med två av rektorerna, deras fruar samt deras föräldrar åkte vi i en minivan bort till Chumphon som ligger ungefär 3 timmar bort. Jag har alltid ansett mig själv vara en ganska bra bilpassagerare, har alltid behövt ha ganska långa bilresor upp till norra England och tillbaka samt att ha bilsemester i Sverige varannan sommar och det brukade jag faktiskt tycka om. Men i Thailand är det helt annorlunda, jag vet inte om det beror på att sätena är hårdare eller om p.g.a. den minimala benutrymmet (thailändska bilar var inte tillverkade med tanke på långa västerlänningar) eller någon annan okänd faktor men nuförtiden kan jag inte sitta ner i en bil i mer än en timme utan att få så otroligt ont i röven att jag ständigt försöker vinkla mig på olika sätt för att fördela smärtan jämt vilket måste få mina medpassagerare att tro att jag har någon sorts ticks.

Hursomhelst, efter att vi stannat för att käka lunch på ett kafé blev jag erbjuden en halstablett av den enda personen i bilen som kunde prata engelska. Jag var lite misstänksam mot den lilla halstabletten för den såg ut som ett grodägg, och som jag sagt tidigare vet man aldrig vad matvaror i Thailand innehåller. Dock ska det tydligen vara väldigt oartigt att tacka nej när man erbjuds någonting så jag tog glatt emot den. (Har dock använt uttrycket "Nej tack, jag är väldigt mätt tyvärr" fler gånger under dessa 4 månader än under hela min övriga livstid sammanlagt, det var en av de första fraserna jag lärde mig, innan dess hade jag bara klappat mig själv på magen och visat med händerna att den va väldigt stor och rund så jag var orolig att folk skulle tro jag var gravid) 

När det yttre genomskinliga skinnet sprack i min mun var jag in för en överraskning, ut flöt en liten mängd av någonting som först verkade vara någon slags frätande syra. Rädd för att allt detta var en plan för att röja mig ur vägen, men ännu räddare för reaktionen om jag spottade ut den potentiellt giftiga tabletten, satt jag tyst och försökte inte avslöja med mitt minspel min intensiva, inombordsliga kamp för att överleva.

Det visade sig att den " dödliga syran" var egentligen bara ett sjukt starkt, flytande, mintaktig vätska. Mint ångorna försökte hitta någonstans att ta vägen och eftersom min mun var stängd (för att kväva mina skrik) beslöt dom sig att den enda flyktvägen var ut genom mina näsborrar. 


Jag transporterades (mentalt, inte fysiskt) tillbaka till min barndom i England, då kyla var någonting främmande för mig. Jag mindes de enstaka vinterdagarna då det var så kallt att våra andetag förvandlas till rök mitt framför våra ögon. Jag och min bästa kompis tog tillfället i akt för att leva oss in i våra nya drakskepnader och sprang runt, andades rök och iaf i min fantasifulla hjärna sprutande eld på varandra.

När jag sedan kommit tillbaka till min nuvarande, men minst sagt surrealistiska verklighet (i en minivan med massa gamla människor som snackade på thailändska med engelska jullåtar strömmande ut ur högtalarna medan vi körde snabbt och vårdlöst i det stekande solskenet) lyckades jag låta bli att börja andas på mina medpassagerare utan satt tyst och stilla, stirrandes framåt medan den mintiga ångan gjorde sitt bästa försök till att fräta bort alla mina näshår.


När vi väl kom fram till kyrkan var det många, långa tal ute i solen. Jag kan säga med säkerhet att jag inte var den enda som tyckte det var varmt, de flesta stod och fläktade sig med dom små informationshäftena vi hade fått. Men jag kan nog påstå att jag var den enda vars skjorta hade mystiskt skiftat färg från vit till någon slags nyans av grå innan vi tilläts gå in i själva kyrksalen och lyssna  på ännu fler tal på thailändska.

När ingen hade någonting mer att säga fortsatte festen med en 9 rätters måltid med lite live underhållning av olika band samt traditionella thailändska danser, en av de som dansade var en av mina elever.

Tyvärr funkade det inte att ladda upp en video på dansen, ifall någon teknisk människa (krull) har några förslag får den gärna höra av sig :)