Om man ska resan runt halva världen så
är en omväg på 100 mil väldigt kort. Därav så har jag nu
spenderat en vecka i denna lilla vackra stad Prachuap, tillsammans
med Robin, Judith, Beate, Malin, Maine, Natanael och många fler!
Första gången jag fick träffa Robin
på cirka tre månader (jag var I Tyskland och han var I Thailand) så
hade han med sig både bröd och en 1,5-liters flaska med vatten
(urgulligt!), vilket jag, efter cirka 24 timmars resa var väldigt
tacksam för. Han och Judith kom åkande på en Saleng, en 3-hjulig
motorcykel med sidovagn där man kan
klämma in 4 passagerare och fortfarande sitta bekvämt.
![]() |
| Detta är den ökända dödssalengen, som verkar kunna explodera när som helst, Robin berättar nog mer om den sen. |
Första dagen (jag anlände I Prachuap
23.30 lokal tid) så var den första jag träffade Malin, en trevlig
ung dam som har jobbat här I cirka tre månader. Hon guidade mig
till lärarrummet, där Tita, en “lokal” thailändare som har
bott större delen av sitt liv I USA, berättade vart Robin var,
ställde en massa frågor och gav mig en snabb introduktion till den
Thailändska kulturen. Den har sen dess visat sig väldigt intressant
och har bjudit på många överraskningar.
Livet I Thailand ser lite annorlunda ut
än vad man är van med I Sverige. En vanlig gata ser ut så här:
Medans några droppar av Pepsi Cola
(för övrigt en lokal variant med en annan smak än I Europa) snabbt
omringas av hungriga “banan-myror”, Thailands motsvarighet till
bananflugor:
Han har uppnått en grad av mognad I
det att han ser allvaret I det han gör mycket tydligare än
tidigare. Han söker mycket mer att göra det rätta än bara det som
är roligt. Det har lett till att hans personlighet har blivit mycket
djupare.
Samtidigt så har han kvar sitt glada
sinne och sin humor; han skrattar gärna och är ofta glad (om kanske
en aning trött). Detta har därför blivit ett otroligt glädjefyllt
och intressant möte med en själ som har spolats upp på en
främmande strand.





Inga kommentarer:
Skicka en kommentar